Vem är jag?
Jag vaknade en dag, alltså inte vaknade utan kanske mer vaknade upp. Här är jag 27 år, färdigutbildad med en dotter som snart är fyra år och en son som snart är ett halvår. Jag har en underbar sambo som står ut med alla mina konstigheter och jag har vänner jag kan ringa när som helst. Jag är inte ful, kanske inte direkt snygg heller, men jag kan bli med hjälp av lite smink. Jag bor precis där jag alltid drömt om, i centrala utkanten av Göteborg i en härlig 3:a på 90 kvadrat. Jag har ett jobb som jag trivs med, ibland kan det iofs vara tufft att vara lärare i Biskopsgården men det är en tillsvidartjänst och kulorna rullar in varje månad. Det är min utsida, det är så jag tror att jag ses av andra. Lite rund (ganska mycket rund om du frågar mig) blond (fast just nu är jag ju rödhårig) 1, 65 lång, stolt, stark, klarar vad som helst, en fantastisk mamma och superbra vän som alltid ställer upp. Hmm, ja det är jag det. Inom mig ser det helt annorlunda ut, det pågår ett krig mellan den jag vill vara och den jag är.
Inom mig rasar en storm, eller inte en utan flera 100 olika stormar som bara två personer i hela världen får se. Jag är inte bara allt det som står ovan, jag är så mycket mer. Jag är en mammalös flicka, en mormorslös flicka, ensam är stark heter det ju, det är fan inte jag. Jag är svag. Jag har vuxit upp med en alkoholberoende fader som misshandlade mig grovt både fysiskt och psykiskt. Detta sitter kvar som en sten i mitt hjärta. Varje gång jag ser min sambo full, dragen, onykter ja kalla det vad ni vill, känns det som om väggarna kommer emot mig och strupen snörps ihop så att jag inte längre kan andas. Jag är tjock, riktigt jävla ful, fet, totalt korkad och inte minst lat. Så lat så att jag inte ens orkar ta mig ur pyjamasen vissa dagar. Jag lider av dödsångest och är helt säker på att jag inte kommer att överleva min 50 års dag. Min mamma dog dagarna innan hon skulle fylla 47. Jag är ensam trots att jag alltid ser till att ha folk runtomkring mig
Idag är en dag som vilken annan som helst, tja förvisso. Men idag vaknade jag upp. Jag vaknade upp och tänkte ”Jag orkar inte mer” ”Jag skiter i det här”.
Första festen
Det är fest i vår villa i Kungsbacka. På övervåningen finns en bar, det står fullt med folk överallt, jag är med, skojar säkert med fyllegubbarna. Flyter omkring sådär osynligt som man gärna gör när man är barn. Det röks och luften känns klibbig, så här i efterhand kan jag känna igen lukten av ett riktigt fylleslag men det kunde jag inte då. Jag vimlar runt lite till men sätter mig snart i trappan. Därifrån kan man se allting. Jag lägger mig och kikar igenom springorna, där är mammas kompis som jag tycker är så vacker SnyggLena kallar jag henne för. Plötsligt ser jag mamma släpas ut mot toaletten, jag springer ner med hjärtat i halsgropen och rycker upp dörren till badrummet. Hela badkaret är fullt av rött. ”Mamma mår inte så bra” får jag höra av någon vuxen. ”Mamma”, skriker jag för full hals ”Mamma”. Jag får inget svar. Jag vet faktiskt inte varför jag inte sökte upp min pappa vid det tillfället, antagligen visste jag väl redan då att han inte skulle vara mycket till hjälp. Istället kryper jag ihop och gör mig så liten jag kan. I hörnet i det vita badrummet med våtmatta sitter jag sedan och ser på allt som händer. Jag är kanske fyra år. Jag vet inte hur lång tid det tar men efter vad som kändes som en evighet reser mamma på sig och säger att ”…hon inte mår så bra av rödvin”, det är något konstigt med henne och jag tror henne. Det var något konstigt med den röda vuxendrickan mamma drack.
Mamma är uppe på benen igen, glad i hågen efter att ha spytt som en gris, i det badkar som de satte in 4 månader tidigare i den villa som de 4 månader tidigare hade byggt. Antagligen lägger någon vuxen mig för jag vet att jag vaknar med ett ryck. Rummet jag ligger i är inte riktigt färdigt än men jag ligger tillsammans med min 3 år yngre bror när jag hör mamma skrika ”Men för i helvete”. Jag smyger ut ur sängen och gläntar på dörren. Röken har nu lagt sig som en dimma i hela huset och jag kan först inte urskilja vilka som står därute. Jag tar mig osynligt bort min mina föräldrar sovrum där mitt på sängen sitter pappa. Hans skjorta är uppknäppt, det mörka håret ligger stripigt på hjässan, ansiktet är vått av svett och händerna hänger lealöst vid sidorna. ”Det är ju för fan du som skall ta hand om barnen imorgon”, skriker mamma. Pappa svarar inte. Mamma prövar att slå till honom, jag tror att hon försöker väcka honom för att han sover. Långt senare skall jag förstå att han inte alls sov, utan var dyngrak, på gränsen till medvetslös. Helt plötsligt känner jag hur någon tar tag i mig. Kramar mig, det luktar sött som om personen har ätit godis. Jag tittar upp och ser in i de vackraste ögonen jag vet, SnyggLena håller mig i sin famn. ”Shhh, shhh”, säger hon på sitt lena sätt. Hon är inte alls fumlig som de andra vuxna, hon pratar inte alls konstigt. Hon är bara där. Min SnyggLena. Sakta bär hon bort mig från spektaklet som håller på att urarta i mina föräldrars sovrum. Långsamt lägger hon mitt huvud på min kudde, precis jämte min lillebror. ”Shh”, säger hon ”Allt kommer att bli bra, sov du nu, sov du, jag sitter här hela tiden”. Sakta låter jag tröttheten ta över och flyter bort i drömmarnas land. Om jag då visste hur fel hon hade haft, allt skulle inte alls bli bra. Allt blev bara värre!
